Att leva i par eller i en fjällrävsstad? En fråga för fjällräven

Sammanfattning av artikeln: Elmhagen B, Hersteinsson P, Norén K, Unnsteinsdottir ER, Angerbjörn A (2013) From breeding pairs to fox towns: The social organisation of arctic fox populations with stable and fluctuating food availability. Polar Biology 37: 111-122.

Hilmer Zetterberg arbetade som jägmästare i Lappland från år 1904 till omkring 1930. Det var en tid då fjällrävsstammen i Sverige minskade snabbt. En viktiga orsak var förmodligen att det bedrevs en omfattande jakt på fjällräv, eftersom det betalades stora summor för vackra skinn. Fjällräven fredades år 1928, men stammen var då kraftigt reducerad. I boken Två Fredlösa, som gavs ut år 1945, berättar Zetterberg hur jakten bedrevs i Vindelfjällen men också om fjällrävens levnadssätt, bland annat: "Till kula använder fjällräven alltid en backe [...] där han gräver ett flertal gångar […], den största jag sett [hade] inte mindre än 172 hål. Lapparna bruka kalla sådana stora kulor för fjällrävsstäder. I de stora backarna funnos förr, då fjällräven var talrik, två eller flera kulor, stundom fem à sex eller ännu flera. Gamla lappar och nybyggare ha berättat för mig, att de som barn, d v s under 1850-1880-talen, kunde räkna till ett 30-tal rävar i en enda backe, där de lågo i öppningarna och skällde. Fjällräven bodde således förr, då han var talrik, i riktiga kolonier."

I den här studien beskriver vi fjällrävens sociala organisation; det vill säga i vilka konstellationer fjällräven lever då den har valpar. I vilken utsträckning lever fjällräven i "fjällrävsstäder" i dagens Sverige, och vad skulle kunna få fjällrävar att slå sig samman i dessa större grupper? Vi jämför även fjällrävens sociala organisation i Sverige med den på Island, där fjällräven lever under helt andra förhållanden.

I Sverige fredades fjällräven alltså år 1928, men stammen har aldrig återhämtat sig. Idag är fjällräven akut hotad och populationstätheten är låg (Angerbjörn et al. 2013). Orsaken är troligen att fjällmiljön förändrats sedan fjällräven fredades. Klimatet har blivit varmare, vilket gynnat den större rödräven som konkurrerar ut fjällräven (Tannerfeldt et al. 2002, Herfindal et al. 2010). Dessutom har de för fjällräven viktiga lämmelåren periodvis uteblivit, senast mellan år 1982 och 2001 (Elmhagen et al. 2011). Under lämmelåren är gott om lämmel, fjällrävens viktigaste bytesdjur. Fjällrävens kullstorlek varierar i takt med lämmeltillgången. Ett lämmelår får en fjällrävshona i genomsnitt 7 valpar (Meijer et al. 2013), men den kan få upp till 18 valpar. Under dåliga år får den få eller inga valpar. På Island är situationen en annan. Fjällräven är det enda inhemska däggdjuret på Island och den är vanlig trots att den jagas. Orsaken till jakten är att fjällräven kan döda lamm och att den anses störa ejderkolonier. På Island finns inga lämlar. Istället lever fjällrävarna oftast längs kusten där den mest jagar havsfågel. För de isländska kusträvarna är födotillgången stabil och de får oftast 4-5 valpar varje år.

Vår undersökning baserade sig på inventeringar av fjällrävslyor i svenska Vindelfjällen och Helags, samt från två områden på nordvästra Island, naturreservatet Hornstrandir och Ófeigsfjördur, där fjällräven var fredad under den tid då studien pågick. Dessutom analyserade vi jaktstatistik från resten av Island, där fjällräv jagas vid lyorna på sommaren.

Både i svenska Vindelfjällen och på Island var mer än 90% av lyorna bebodda av ett rävpar, en hona och hane, och deras valpar. Men det förekom grupper med fler än två vuxna rävar i samma lya. Grupper var minst 3 gånger vanligare i Vindelfjällen än på Island. Den skillnaden kan kanske bero på att tillgången på föda är mer stabil på Island. Det gör det möjligt för rävparet att anpassa sin revirstorlek exakt till den mängd föda de behöver för att föda upp sina valpar, och eftersom rävtätheten och konkurrensen om revir är hög så vore det svårt att hålla ett större revir än så. I Sverige är det däremot väldigt gott om föda under lämmelåren. Sådana år kan det vara möjligt att föda fler än två vuxna rävar i ett genomsnittligt revir. Det skulle göra det möjligt för paret att i högre grad tolerera andra vuxna rävar. I Vindelfjällen förekom grupper bara när det var gott om lämmel, men eftersom grupper var ovanligal så var inte skillnaden mellan goda och dåliga år statistiskt säkerställd. När vi jämförde fjällrävens sociala organisation i Vindelfjällen med den i Helags såg vi däremot ett annat tecken på att ökad födotillgång kan öka frekvensen av grupper. På grund av ett bevarandeprojekt utfodrades fjällrävarna i Helags (Angerbjörn et al. 2013), och där var 21% av lyorna bebodda av rävgrupper, att jämföra med 6% i Vindelfjällen.

Vad är det då som får vuxna rävar att slå sig ihop? Eftersom majoriteten av rävarna lever i par så verkar det inte vara så enkelt att ökad födotillgång alltid leder till gruppbildning. Ett fjällrävspar försvarar oftast sitt revir mot intrång från andra rävar. I Vindelfjällen såg vi till exempel att rävar som slagit sig ner i lyor som låg närmare varandra än 3 km flyttade bort från varandra under sommaren. Men det fanns ett par undantag. Närbesläktade rävar, typiskt en rävhonas vuxna döttrar, etablerade sig vid ett par tillfällen i närheten av den äldre rävhonans revir. De besökte den äldre rävhonans lya då och då, och senare på sommaren flyttade de till och med dit med sina valpar, för en kortare tid eller mer permanent. De grupper som uppstod i Helags bestod också typiskt av ett äldre par och deras vuxna ungar. Vid några tillfällen föddes då fler än en fjällrävskull i samma lya.

I Vindelfjällen gjorde vi en mer ingående studie av livet i en fjällrävsstad bebodd av 31 rävar; en äldre hona, hennes två ettåriga döttrar, hennes ettåriga son och 27 valpar som honorna födde upp tillsammans. Genetiska moderskapstest visade att de tre honorna fött varsin valpkull. De tre honorna matade valparna i ungefär lika stor utsträckning och de tillbringade lika mycket tid på lyan. Det innebar att den totala tid som valparna övervakades av en vuxen räv ökade i fjällrävsstaden. Fördelar i form av gemensam ungvård och ett mer effektivt försvar mot rovdjur som örn och rödräv skulle kunna bidra till att fjällrävar ibland väljer att slå sig ihop i större grupper.

Sommaren 2001 studerade vi de vuxna rävarnas beteende i en fjällrävsstad i Vindelfjällen. I lyan bodde som mest 31 rävar, 4 vuxna fjällrävar och 27 valpar. De vuxna fjällrävarna var en gammal hona, hennes två ettåriga döttrar och en ettårig son. Fjällrävar blir könsmogna strax före ett års ålder och de tre honorna hade fött varsin valpkull. Sedan 2001 har fjällrävsstammen i Sverige ökat tack vare bevarandeåtgärder, men dessförinnan var fjällräven mycket nära att dö ut i Sverige (Angerbjörn et al. 2013). Trots att det var gott om fjällämmel i hela fjällkedjan år 2001 föddes bara nio fjällrävskullar, varav tre på den här lyan i Vindelfjällen. Lyan, som var nära att bli vår sista fjällrävsstad, härbärgerade då alltså nästan en tredjedel av Sveriges fjällrävar.

Vänster foto: Gammelhonan i Vindelfjällens fjällrävsstad, augusti 2001.
Höger foto: En del av Vindelfjällens fjällrävsstad, augusti 2001 (11 av 31 rävar).