Världens största rovdjur – status och ekologiska effekter

Sammanfattning av artikeln: Ripple WJ, Estes JA, Beschta RL, Wilmers CC, Ritchie EG, Hebblewhite M, Berger J, Elmhagen B, Letnic M, Nelson MP, Schmitz OJ, Smith DW, Wallach AD, Wirsing AJ (2014) Status and ecological effects of the world’s largest carnivores. Science 343: 1241484.

Ordningen Carnivora (rovdjur) består av 245 landlevande arter. De flesta av de stora rovdjuren är köttätare som lever av stora bytesdjur. För att försörja sig behöver de jaga över stora områden och de förekommer därför naturligt i låga tätheter. De får dessutom relativt få ungar som blir könsmogna vid en jämförelsevis hög ålder. Faktumet att stora rovdjur till stor del lever av kött skapar konflikter med människan, men på grund av sin naturligt låga täthet och långsamma fortplantningstakt är stora rovdjur mer sårbara för jakt och annan mänsklig påverkan än vad mindre arter är. Samtidigt tyder ekologisk teori på att stora rovdjur, som befinner sig på toppen av ekosystemens näringsväv, kan ha betydande effekter på andra arter i förhållande till den egna tätheten. De stora rovdjurens predation (jakt) skulle kunna hålla ner tätheten av växtätande bytesdjur, och genom predation och konkurrens skulle de även kunna hålla ner tätheten av mindre rovdjur. De lägre tätheterna av växtätande bytesdjur och mindre rovdjur skulle i sin tur kunna ha indirekta följdeffekter ("kaskadeffekter") på andra arter.

I den här studien sammanställer vi kunskapen kring de stora rovdjurens globala bevarandestatus och deras roll i ekosystemet. Vi har begränsat studien till ordningen Carnivora (rovdjur) och arter som väger mer än 15 kg. Vi begränsade oss dessutom huvudsakligen till landlevande arter och exkluderade därför säldjuren. Med dessa avgränsningar kom studien att omfatta totalt 31 arter av familjerna Canidae (hunddjur), Felidae (kattdjur), Mustelidae (mårddjur), Ursidae (björnar) och Hyaenidae (hyenor). Merparten av arterna är köttätande rovdjur som till exempel afrikansk vildhund, dingo, fläckig hyena, isbjörn, lejon, eurasiskt lodjur, snöleopard, tiger och varg. Därtill ingår allätare som brunbjörn, manvarg och strimmig hyena, samt en växtätare - jättepandan.

Sammanställningen visar att 61% av de 31 arterna är rödlistade, vilket innebär att de riskerar att dö ut enligt IUCN:s kriterier. För närvarande minskar 77% av arterna. För 17 av de 31 arterna finns uppgifter om deras historiska utbredningsområde, och de arternas utbredning har i genomsnitt minskat till drygt hälften av den historiska. Bland de viktiga orsakerna till att stora rovdjur minskar i olika delar av världen återfinns jakt och förföljelse, habitatförlust samt brist på bytesdjur.

Det är bara några av de 31 arterna som studerats ingående genom forskning, men den befintliga kunskapen tyder på att många andra arter kan påverkas när stora rovdjur försvinner eller återkommer. Ekologiska kaskader har beskrivits för 7 landlevande arter - lejon, leopard, dingo, eurasiskt lodjur, puma och varg - samt för den marina havsuttern. När dessa stora rovdjur minskat har en del andra arter ökat upp till 100 gånger i täthet.
DDDDen australiensiska vildhunden, dingon, har utrotats från stora delar av Australien. Där dingon finns kvar håller den ner kängurutätheten samt mindre rovdjur som människan introducerat (räv och katt). Där dingon utrotats har antalet känguruer ökat, vilket i vissa fall lett till att vegetationen överbetats. Samtidigt har antalet rävar och katter ökat och därmed deras jakttryck på inhemska pungdjur, vilket lett till att flera pungdjursarter har minskat eller dött ut i områden utan dingo.
DDDLejon och leoparder kan döda anubisbabianer. I delar av Västafrika har man sett att när lejon- och leopardtätheten minskat så har babiantätheterna ökat till nivåer där de gör skada på jordbruksgrödor. Babianer är dessutom allätare som jagar en del mindre djur. När babiantätheten ökade minskade tätheterna av små hjortdjur och små apor.
DDDVarg och björn kan tillsammans hålla ner hjorttätheten. I en del nordamerikanska nationalparker har vargens återkomst lett till minskande hjorttäthet, samt minskande täthet av den mindre prärievargen. På samma sätt kan den nordamerikanska puman, ibland tillsammans med andra rovdjur, hålla ner hjorttätheten. En rad indirekta effekter av varg och/eller puma har observerats, till exempel ett minskat betestryck på träd och buskar som i sin tur gynnat busklevande småfåglar och bäver. I vissa torra miljöer har det minskat erosionen kring vattendrag, vilket gynnat vattenlevande växter och groddjur. Där prärievargen minskat har en del av prärievargens bytesdjur ökat i antal.
DDDI Europa har effekter på andra arter framför allt påvisats för det eurasiska lodjuret. Lodjuret kan hålla ner antalet rådjur, men lodjur dödar även rödräv. Där det är gott om lo kan lodjuret därför hålla ner rödrävstätheten, vilket gynnar en del av rävens bytesdjur, t ex hare, orre och tjäder, vars täthet kan öka (se Elmhagen m. fl. 2010, Pasanen-Mortensen m. fl. 2013).
DDDI Stillahavsområden där havsuttern minskat har antalet växtätande sjöborrar ökat vilket lett till att de marina kelpskogarna betats ned, vilket i sin tur förändrar miljön för flera andra arter.

Människan är ett allätande rovdjur och även människans jakt kan ha kaskadeffekter i ekosystem. Utanför den nordamerikanska nationalparken Yellowstone har man t ex visat att jaktens reducering av hjortstammen indirekt gynnat buskvegetationen och småfåglar. Generellt sätt verkar effekten av andra rovdjur vara lägre i områden där människan bedriver en omfattande jakt och/eller annan markanvändning.  Människans och andra rovdjurs jakt har delvis olika funktionella konsekvenser för ekosystem. Detta eftersom olika rovdjur jagar olika arter, vid olika tidpunkter, i olika miljöer och med olika intensitet. Det innebär att människans jakt inte kan kompensera för alla effekter som andra rovdjur har. I exempelvis Australien och Skandinavien har människans jakt inte reducerat rödrävstätheten på det sätt som dingon resp. lodjuret gör. Andra rovdjur kan dessutom lämna kadaver efter sig under tider på året då människan inte jagar, vilket kan gynna asätare.

Inom den ekologiska vetenskapen behöver vi mer kunskap om en rad frågor, bland annat hur effekten av olika rovdjur samverkar i ekosystem. Vi behöver också bättre förstå hur effekten av rovdjur varierar mellan ekosystem, t ex beroende på ekosystemens produktivitet. Ekologisk teori förutspår att effekten kan vara låg i lågproduktiva ekosystem, t ex öken och tundra, där stora rovdjur har svårt att klara sig, men effekten kan även vara låg i högproduktiva system bland annat eftersom rovdjurens predation kan spridas ut på ett stort antal arter vilket skulle kunna minska effekt på de enskilda arterna. Vi behöver även mer kunskap om hur rovdjurens effekter påverkas när klimatet förändras. Det har föreslagits att stora rovdjur kan motverka en del av de förändringar som sker i ekosystem när klimatet förändras. Det skulle till exempel kunna vara fallet om intakta ekosystem, där många arter interagerar, har högre motståndskraft mot förändringar än utarmade ekosystem. Det har även föreslagits att havsuttern och landlevande stora rovdjur kan bidra till att motverka klimatförändringar genom att hålla nere tätheten av växtätande djur, vilket skulle kunna öka mängden växter som tar upp och binder koldioxid.

Stora rovdjur kan bidra med ekosystemtjänster kopplade till turismintäkter. De skulle också kunna bidra till att biologisk mångfald bevaras, samt öka kolupplagringen i växter genom att motverka överbete. I en del områden har stora rovdjur genom att begränsa tätheterna av vanliga hjortdjur minskat sjukdomsöverföring till tamboskap. Samtidigt medför stora rovdjur kostnader för människor. För att kunna bevara stora rovdjur krävs det, särskilt i människodominerade ekosystem, att man hittar avvägningar mellan kostnader och fördelar. En möjlig väg framåt kan vara att globalt arbeta efter samma modell som inom det europeiska "Large Carnivore Initiative for Europe", där forskare från ekologi och samhällsvetenskap arbetar tillsammans med viltförvaltare, bevarandeorganisationer mm med bland annat konflikthantering och att ta fram förvaltningsplaner för rovdjur.

Läs mer om Large Carnivore Initiative for Europe: http://www.lcie.org/