Tassar utan klös?
Kan stora rovdjur påverka andra arter - i människans landskap?

Sammanfattning av artikeln: Kuijper DPJ, Sahlén E, Elmhagen B, Chamaillé-Jammes S, Sand H, Lone K, Cromsigt JPGM (2016) Paws without claws? Ecological effects of large carnivores in anthropogenic landscapes. Proceedings of the Royal Society B: 20161625.

Ett flertal vetenskapliga studier har visat att stora rovdjur påverkar ekosystemens funktion och den biologiska mångfalden genom att ge upphov till trofiska kaskader. Den roll de stora rovdjuren därmed kan spela i naturen används ofta som ett argument för att bevara och återinföra stora rovdjur. En stor del av forskningen kring rovdjurens betydelse är emellertid gjord i nordamerikanska nationalparker. Nationalparkerna utgör en form av naturlandskap, där människans effekt på naturen är jämförelsevis låg. I stora delar av världen lever de stora rovdjuren istället i människodominerade landskap som är kraftigt påverkade av människan genom exempelvis jordbruk, skogsbruk och jakt. Det är bland annat fallet i merparten av Europa.

Hur påverkar människans aktiviteter de stora rovdjurens roll i människodominerade landskap? Kan rovdjuren skapa de trofiska kaskader som observerats i jämförelsevis opåverkade marker, eller förvandlar människan rovdjurens klor till tassar utan klös? I den här artikeln går vi igenom det vetenskapliga kunskapsläget och diskuterar vilka ekologiska effekter vi kan förvänta oss av stora rovdjur i människodominerade landskap.

Trofiska kaskader är samlingsnamnet för de direkta och indirekta effekter som rovdjur kan ha i naturen. Till de direkta effekterna hör rovdjurens effekter på sina bytesdjur. Genom predation kan rovdjuren hålla ner bytesdjursstammarnas numerär, men bytesdjuren kan dessutom ändra sitt beteende för att minska risken att falla offer för rovdjur. Båda företeelserna kan sedan i sin tur ha indirekta effekter på andra arter. Till exempel kan betestrycket på växter minska om bytesdjursstammen minskar eller om bytesdjuren undviker områden där risken för en rovdjursattack är hög. På samma sätt kan stora rovdjur ha en direkt påverkan på mindre rovdjurs numerär och beteende, vilket i sin tur kan ha indirekta effekter på andra arter.

Utifrån den befintliga forskningen föreslår vi att de stora rovdjuren förmodligen kommer ha begränsade möjligheter att påverka andra arters numerär i merparten av de människodominerade landskapen. Det beror på flera saker. Människan ändrar landskapets sammansättning vilket påverkar födotillgången för många arter. Till exempel kan jord- och skogsbruk ibland öka födotillgången för en del hjortdjur. De stora rovdjuren kan också finna nya födokällor i människans närhet, till exempel tamdjur, matrester och slaktavfall. Men storleken på rovdjursstammarna begränsas oftast av hur många rovdjur människan tolererar i sin närhet, inte av födotillgång. Det innebär att de stora rovdjuren förmodligen inte kommer tillåtas uppnå de tätheter som skulle krävas för att de ska kunna ha en stark påverkan på bytesdjurens numerär. I människodominerade landskap där bytesdjuren dessutom gynnas av en ökad födotillgång så kan rovdjurens förmåga att begränsa bytesdjursstammarna minska ytterligare. Dessutom har människan en direkt påverkan på många arters numerär genom jakt, även om jakten inte alltid begränsar viltstammarnas storlek och i vissa fall kan jakt till och med öka dess tillväxttakt.

Vi föreslår att det i människodominerade landskap är mest sannolikt att rovdjuren kommer kunna påverka andra arters numerär i lågproduktiva landskap, där de stora rovdjuren inte behöver nå särskilt höga tätheter för att påverka andra arter. De stora rovdjuren kan också ha en påverkan där människan tolererar högre rovdjurstätheter, men det kommer sannolikt handla om relativt små områden. Dessutom föreslår vi att det är mer sannolikt att de stora rovdjuren kommer påverka andra arters beteende, än deras absoluta numerär. Detta eftersom en ganska låg rovdjurstäthet kan vara tillräckligt för att ett bytesdjur ska ändra sitt beteende. Det kan till exempel undvika marker där det upplever en hög risk för predation. Men även rovdjurens effekter på andra arters beteende kan modifieras av människan. Människan kan i sig utgöra en risk för bytesdjuret, till exempel genom jakt, så att bytesdjuret anpassar sitt beteende till människan i första hand. Alternativt kan bytesdjuret välja att söka sig till miljöer närmare människan för att på det sättet undkomma rovdjuren.

Vi drar slutsatsen att samspelet mellan stora rovdjur och andra arter kommer bero på de specifika omständigheterna i olika människodominerade landskap, men att människans aktiviteter ofta kommer att försvaga de stora rovdjurens effekter. För att bättre förstå vilken roll rovdjuren kan komma att spela i dessa landskap, behövs mer forskning från just sådana områden. I väntan på den kunskapen framhåller vi att det kan vara viktigt att inte romantisera rovdjurens betydelse för andra arter i människodominerade landskap, eftersom det vetenskapliga stödet för en betydelsefull roll är begränsat i nuläget.

Vill du läsa mer? Här kan du läsa orginalartikeln i sin helhet.