Fjällräven - en opportunistisk specialist

Sammanfattning av artikeln: Elmhagen B, Tannerfeldt M, Verucci P, Angerbjörn A (2000) The arctic fox – an opportunistic specialist. Journal of Zoology 251: 139-149.

Ett rovdjur kan utan större problem specialisera sig på att jaga ett visst bytesdjur när bytesdjuret alltid är vanligt och ganska lätt att få tag på, men om rovdjuret lever i en miljö tillgången på olika sorters bytesdjur varierar så borde det istället gynna en generalistisk strategi - att jaga det som det finns mest av för stunden. I den svenska fjällkedjan varierar tillgången på smågnagare som lämmel och sork kraftigt mellan år. Fjällräven är känd för att vara ett opportunistiskt rovdjur, som inte är särskilt kräsen utan äter det som finns, såväl djur som det själv jagat som kadaver av djur som dött av andra orsaker. Men paradoxalt nog är fjällräven samtidigt känd för att vara en specialist, ett rovdjur som nästan bara lever av smågnagare i stora delar av dess utbredningsområde i Arktis.

I den här studien analyserade vi innehållet i fjällrävsspillning för att undersöka hur fjällräven i Vindelfjällen reagerade på varierande tillgång på fjällämmel, samt hur lämmeltillgång påverkade fjällrävens reproduktionsförmåga. Fjällräven är akut utrotningshotad i Fennoskandien och situationen förvärrades under 1980- och 1990-talen då de normalt regelbundet återkommande gnagaråren uteblev. I vanliga fall är det mycket gott om smågnagare som lämmel och sork vart 3:e till 4:e år, men under den här perioden varierade smågnagarstammarna på ett oregelbundet sätt, och de blev heller aldrig så många som de brukar bli under riktiga gnagarår.

Studien visade att lämmel var fjällrävens viktigaste bytesdjur alla år, trots att tillgången på lämmel ofta var låg. Totalt fanns lämmel i 85% av spillningarna, fågel i 34%, ren i 21%, sork och näbbmus i 4% och skogshare i 2%. Förekomsten av lämmel, fågel och större däggdjur (ren och hare) varierade mellan år, och dietskillnader mellan olika delområden tydde på att fjällräven nyttjade olika födokällor på ett opportunistiskt sätt. Andelen bebodda fjällrävslyor ökade med tillgången på lämmel vilket tyder på att fjällräven var starkt beroende av lämmel för att kunna föda upp valpar. Vår slutsats är att fjällräven fungerar som en lämmelspecialist, eftersom lämmel är det huvudsakliga bytesdjuret och avgörande för om fjällräven ska lyckas reproducera sig eller ej. Övriga bytesdjur förekommer inte i de mängder som krävs för att fjällräven ska kunna föda upp sina valpar på dem, även om de kan vara tillräckligt många för att en ensam vuxen fjällräv ska klara livhanken när det är ont om lämmel.